I hjärtat av Sydamerika, omsluten av de dimhöljda Anderna och inbäddad i djungelns gröna väv, finns en legend som är lika gammal som stjärnorna själva. Den berättar om en plats som heter Manóa, mer känd för oss som El Dorado, en stad av skimrande guld, en symbol för längtan och den mänskliga andens gränslösa fantasi. 

Vår berättelse börjar med det stolta Muisca-folket, vars kultur byggde på respekt för naturen och vördnad för solen. De trodde på guldets helighet och dyrkade det som solens tårar. För att fira sina kungar, Zipas, utförde de en anmärkningsvärd ritual. Den utvalde härskaren täcktes med harts och badades sedan i det finaste guldstoftet tills han såg ut som en levande, gyllene skulptur. Han gick sedan ombord på en flotte och seglade till mitten av den heliga Guatavita-sjön, där han under den entusiastiska folkmassans applåder kastade sig i vattnet för att hedra den gudomliga solguden och tvätta av sig sitt gyllene skal.

När européerna kom till den nya världen blev dessa berättelser till drömmar och legender. Bland dem fanns den berömde upptäcktsresanden och naturforskaren Alexander von Humboldt. Driven av sin omättliga kunskapstörst och sin djupa fascination för den ännu oupptäckta världen gick hans resa genom Sydamerika, där han lärde känna Muisca-kulturen och fick höra legenden om El Dorado. I legenden såg han inte bara en dröm om omätliga rikedomar, utan också en metafor för de obegränsade möjligheter som livet och naturen har att erbjuda.